Klockan är precis efter sex på lördagseftermiddagen. Jag slår huvudet mot fönstret på bussen där jag sitter. Bland de blixtrande stötarna som klyver mitt huvud av smärta dyker fragment från den sista sessionen upp. Citatekon från Brit Stakston och Niklas Strandh bryter igenom plågvågorna som sköljer över mig. Ordet ”ryggradsreaktion” passerar frekvent.
Jag kan inte sitta still på min plats och vaggar oroligt fram och tillbaka. Luften känns tunn och otillräcklig och jag håller kväljningarna tillbaka. Det är omöjligt att fokusera och den för min del aldrig tidigare besökta staden Göteborg skvallrar inte om hur långt det är kvar till min trygghetszon. [Read more…]