Mitt mål, min hållplats, mitt för alltid Kallebäcksvägen
Klockan är precis efter sex på lördagseftermiddagen. Jag slår huvudet mot fönstret på bussen där jag sitter. Bland de blixtrande stötarna som klyver mitt huvud av smärta dyker fragment från den sista sessionen upp. Citatekon från Brit Stakston och Niklas Strandh bryter igenom plågvågorna som sköljer över mig. Ordet ”ryggradsreaktion” passerar frekvent.
Jag kan inte sitta still på min plats och vaggar oroligt fram och tillbaka. Luften känns tunn och otillräcklig och jag håller kväljningarna tillbaka. Det är omöjligt att fokusera och den för min del aldrig tidigare besökta staden Göteborg skvallrar inte om hur långt det är kvar till min trygghetszon.
De tar dryga 40 minuter mellan Lindholmspiren och Kallebäcksvägen där jag huserar, och jag är tvungen att byta Brunnsparken. Överallt känner jag mig uttittad. Kilarna av smärta kräver tystnad och mörker, något varken bussresorna eller torgbesöket inte bjöd på. Jag kan inte låta bli att ta mig på huvudet och klämma mig i nacken. Då och då gömmer jag ansiktet i händerna. Allt jag strävar efter och vill är att få stänga in mig i duschen, släcka lampan och vrida på värmen som skållar mig. Avleda smärtan till lemmarna och för en stund vila huvudet. Det ångar och min hud blir skär. Det var inte den här avslutningen jag ville ha på Webcoast och mitt första möte med Göteborg.
The might grid på Webcoast
Ljudsatta polaroidbilder från dagens sessioner letar sig fram under det strilade vattnet där jag sitter. En av dem är målstyrningen genom webbanalys av Anders Wengelin som svischar förbi. Jag ser under ögonlocken hans egenhändigt ritade schema på whiteboarden över målstyrning som innehåller effektmål, målgrupper, användningsmål och åtgärder. Redan under den dragningen var min migrän påtaglig och jag fick verkligen koncentrera mig för följa med.
Maria hälsar alla välkomna till Webcoast
En annan flashback i mörkret var Erik Arnsberg som matchade sin gröna Binero tröja med en annorlunda ”surfplatta” han bar omkring på. En stylish surfbräda i Binerogrönt med namnet över brädan. Tanken att vara med och tävla om den och en veckas surfcamp i Norge gjorde sig påmind. Vem vill inte lära sig surfa? Så jag länkar till deras sida och inlägg här för jag vill vara med och tävla.
Jag vrider på kranen för öka värmen. Skinnet vrider i motstånd. Utmattningen är när och konversationer från dagen passerar. Smärta blandas upp med skratt och jag fortsätter min pilgrimsfärd genom natten. Med huvudet tippat bakåt mot kaklet dyker den livliga diskussionen om Pinterest upp. För en sekund tycker jag synd om de små konstnärerna med integritet som inte vill sprida sin konst hur som helst. Även de som värnar om upphovsrättslagarna. Orden i mitt huvud ebbar ut och ljudet av den ständiga forsen ur duschmunstycket tar över. Dropparna omfamnar mig. Kraften håller på att gå ur mig.
Sått ett frö för rena 1500 liter vatten på Webcoast.
Pillertrött och sliten med en övervägande bra dag i ryggen om man bortser från migränen och de timmar spenderade i duschen och soffan för överlevnad så måste jag säga att det var en spännande dag på Webcoast full av sessioner, fröplantering, improvisationsteater och trevliga möten. Jag hoppas att middagen och lördagsnatten jag uteblev från blev lika rolig som jag misstänker för alla inblandade.
Imorgon är det en ny dag och jag ser fram emot vakna utan min dödshuvudvärk. Det är midnatt nu och jag trycker publicera. Snart dag två! Pepp.
