Efter dansat bort lördagsnatten och morgonen på The Office var klockan runt åtta när jag somnade. Det kändes naturligt att ta steget från sängen till soffan och tillbringa söndagen där. Jag hann med fyra filmer ingen lämnade mig oberörd därför tänkte jag skriva en rad om dem alla.
Antichrist av Lars von trier är en film jag länge velat se men inte tagit mig tid till. Jag hade inga förväntningar men hade mina aningar eftersom jag nyligen sett Melancholia. Det är en långsam historia med drömlika sekvenser om ett par som under olyckliga omständigheter förlorar sitt barn. Historien följer parets sörjandet. Antichrist är stundtals vacker, stundals brutal och obegriplig. Känsliga bör undvikas den dock men trots direkt absurda scener är det en sevärd film men den är långt i från för alla.
Min andra film blev en känslomässig resa men samtidigt som en terapipartner. The Impossible (2012) är baserad på en familjs upplevelse kring tsunamikatastrofen i Khao Lak, Thailand. Filmatiseringen känns verklig och perspektivet från familjen är trovärdig med all rädsla och frustration som händelsen var fylld med. Det enda jag reagerade på var de långa sekvenserna där allt kändes så öde. Jag upplevde att det mer folk överallt och kaotiskt. Filmen är sevärd om än jag har en partisk vy i detta och den skapar en viss förståelse för de som var hemma.
Parnaoid Park av Gus Van Sant fick jag rekommenderat av baristan Jesper på Da Matteo. Van Sant har många bra filmer bakom sig som Elephnat och Good Will Hunting för nämna några. Denna film cirkulerar kring Alex i high school-miljö. Händelser kring Alex driver honom till att skriva ett långt brev och det är runt detta brev filmen utspelar sig. Filmen är scenisk och melankoliskt långsam och skildrar bitar ur skate-communityn utan att försöka förstå den. Klart sevärd även om du inte rullar bräda.
Titeln säger en hel del. Sist ut är en romantisk drama där vi får följa en introvert plugghäst med ett tragiskt förflutet som format honom därefter. Det är han som är den tysta väggblomman som observerar, tänker och skriver. Hans första år på high school förändrar både honom och hans liv när han kommer i kontakt med ett excentriskt syskonpar. Jag gillade verkligen filmen. Den är varm, sorglig och tidvis hoppfull och den poetiska titeln hade strypgrepp på mig redan från början.
Det var en väl förunnad söndag full av känsloyttringar och trots att jag inte gjorde mycket mer än titta på film kände jag mig levande. Det är sällan man tar sig tid till detta och det måste jag rekommendera och jag hoppas någon av filmerna faller er i smaken.
Detta är inlägg #11 av #100 i utmaningen #blogg100
