En doft. En nyans i luften som särskiljs från andra med precision av sinnet. Fångas upp av näsan och analyseras av hjärnan. Då kan det mest obegripliga hända. En bortglömd låda från den förflutna dammas av och öppnas och doftnyansen blir till en minnesbild. En forntida upplevelse från ett gammalt jag.
Tid och rum saktas ned och en film projekteras framför ögonen. Spelar upp minnet som en riktig händelse, just nu. Lika verklig nu som då, men den här gången vet jag på förhand vad som ska ske. Ler inombords och låter mig svepas med utan pardon, utan hämningar. Svävar genom tiden som ett spöke.
Varje detalj finns där. Hur kunde jag glömma? Hur fann min hjärna detta? Förtjusningen sveper in mig som i ett lakan.
Jag drar in djupare genom näsan och blir hög av minnet. Sträcker på mig och suckar nöjt Jag älskar dessa stunder.
Detta är inlägg #67 av #100 i utmaningen #blogg100
