Nästan jämn, varje rörelse, i symmetri med min kropp. Jag låg där på däck, som varje natt. Alla nätter där, fick mig att känna att jag var still, och det var himlen som rörde sig. Att stjärnorna åkte skridskor. Kryssade fram genom natten. Det var som om de vill åka den långa vägen ner till mig. Hälsa på mig. Ligga här bredvid mig och titta upp i natten.
Ofta somnade jag med dem bredvid mig. När jag slöt ögonen kände jag att de låg där. Omringade mig. Lyste upp min kropp i stjärnljus. Skapade en sfär av skyddande ljus. Kanske var det just det de gjorde, den morgonen den 26 december, de lös sitt bleka ljus på oss alla.
Lugnet omsvepte mitt uppvaknande. Nästan på ett kusligt sätt. Jag minns känslan fortfarande. Stiltjen. Luften som stod stilla. Vi var på väg till morgonens dyk-sajt. Känslan finns fortfarande i min kropp. Förevigad av mina celler. Jag har blivit äldre, bytt ut alla celler minst en gång, men de viskar upplevelsen till varandra. De har valt att inte glömma, för min skull.
Förutom kapten var det bara jag som var vaken. Solen höll på att födas ur havet. Aromen av kaffe omgav stillheten runt mig som mörk bomull. Motorn brummade på lågvarv och fören skar som en skalpell genom den orangea-melerade och högblanka ytan utan krusningar. Morgonen var ångestfyllt vacker och genomsyrade en bismak. En bismak av föraning. Under det stilla vattentäcket vibrerade en oro. Jag tror vi alla ombord kände den, vakna som sovande.
Det var inte det här jag egentligen ville berätta. Jag försökte skriva några rader om Tsunamin för några år sen och det stannade vid en halv sida. Kanske är det meningen att jag inte ska skriva om det, för det har ändå så många andra gjort. Jag började med den historien för att du kan relatera till den. Visst, det är min version men det är snarlik berättelse du hört förut, på nyheterna eller läst om i tidningar. Den här gången var det min version.
Det är ju det jag vill exemplifiera. Vi har alla makalösa berättelser inom hos. Saker som vi upplevt. Berättelser redo att berättas. De behöver inte vara exceptionella, fartfyllda eller dramatiska. Alla vardagsögonblick uttryckta med rätta ord kan bli som poesi för sinnet. En inre resa av stimulans skapade av andras ord fast med dina egna bilder. Välkommen till en sådan resa. Min resa. Hoppas du gillar den, själv har jag inget val.
