När min energi börjar tryta går jag in i ett effektiviserings-mode. Framför allt sätter jag mina medmänniskor i första rum. Jag saknar den egenskapen hos många av mina medmänniskor och speciellt hos svensken.
Jag har haft en hektisk men rolig månad. Det är absolut inget jag klagar över men helgen som gått har jag campat hemma största delen av tiden. Under veckan har jag återigen reflekterat över svenskens kyliga och egoistiska vis att föra sig. Det är dem små detaljerna jag har hakat upp mig på.
Jag är uppfostrad till att hålla upp dörren för mina medmänniksor, och jag gör det för att jag vill. Jag vill att vi ska hjälpa varandra i den mån vi kan. Att hålla upp en dörr för någon är varken tidskrävande eller energislösande utan en liten gest som manifesterar så mycket som kan sammanfattas i att jag ser dig och att jag bryr mig.
Har du någonsin gått ner för en bred spiraltrappa på ”innerspåret”? Jag lovar att du har det! Inte för att du valt att gå där utan för att personen du mötte nerifrån inte valde att vejja och tänka till vad som är lättast för dig. Hen satte sig själv i första rum och tog den enkla väggen upp. Jag har nämligen aldrig upplevt och mött någon som aktivt valt innespåret för att underlätta för mig, däremot gör jag det som oftast för jag vet hur krångligt det är att gå nedför i innespåret.
Jag ser detta beteende hela tiden i olika former och jag förundras. Andra paralleller som genomsyrar den svenska storstadssjälen är avsaknaden av att hälsa och be om ursäkt. Både i min port och min praktikplats är det samma sak. Jag vet att många platser är bättre på detta men jag upplever trots allt att det är vanligare att inte hälsa och be om ursäkt. Tatchit där jag gör praktik huserar i företagshotellet No18. Vi är ungefär 20 mindre företag som vistas i samma lokaler och många av dem ser jag dagligen. Ändå är det bara få som hälsar. Varför är det så här? Det som förvånar mig mest är när responsen är noll och tystnaden som följer efter ett hej.
Vad betyder ett OJ!? I nio av tio fall är det bästa många får höra när någon stöter till en, trampar en på foten eller gör något annat av misstag. Är det så svårt i dag att be om ursäkt? Varför är många besvärade av be om ursäkt? Är det stressen? Kanske behöver vi lite mer kärlek och komplimanger? Eller är det vårt samhälle och kultur i Skandinavien inte stödjer sig på något större som en trosats?
Kudo sprider kärlek och komplimanger
Delägaren av reklambyrån Winternet, Linus Ekenstam har också uppmärksammat denna kyla och kodat i hop en sida som bjuder på allahanda komplimanger. Dem har en halvdag i veckan att disponera hur de vill på jobbet och dessa slutar ofta i någon form av fredagshack. (Återigen får jag smaka på avundsjukan att faktiskt kunna forma en tanke till något verkligt av kod). Hur som helst heter sidan Kudo och ordet kommer från latin och betyder komplimang. Samtliga bilder ni ser i denna bloggpost kommer från Kudo.
Sidan består av one-liners och komplimanger som hela tiden byts ut vid varje klick. Detta för inspirera till fler komplimanger att säga men även för att hjälpa dig när hjärnan fryser på en date eller liknande. Visionen är att bygga en native freemium-applikation där Kudo kan crowdsourca nya komplimanger och där användaren ska kunna skicka egendesignade komplimanger till nära och kära i olika färger och typsnitt.
Dem första 24 timmarna har vi fått 8800 sidvisningar och besökare från många länder.
Linus Ekenstam
Jag gillar idéen och jag gillar att Linus tänkt till. Precis som rubriken säger gillar jag folk som tar ett halvt varv till och klurar på saker. Jag hoppas att fler människor börjar tänka mer och speciellt på sina medmänniskor. Kanske är Kudo ett mikroskopiskt steg i rätt riktning men det är vilket fall ett steg i rätt riktning! Jag hoppas att vi alla kommer ta mer tid för varandra i framtiden. Hur tänker du om det hela?
Detta var inlägg #61 av #100 i utmaningen #blogg100
