Jag tror vi alla som är med i utmaningen #blogg100 har upplevt känslan av ovishet om vad man ska skriva. I och med det kom jag att tänka på Billy Collins animerade dikt Budapest som leker med ironin om hur enkelt det är att skriva.
Likt diktens entusiastiska penna som sniffar sig fram över pappret sätter jag mig bara platt framför skärmen och låter fingertopparna ödmjukt trycka ner tangenterna. Resultatet av stundens tankar speglar dagens inlägg.
Skuggorna är alltid olika. Jag tänkte på det i dag när jag promenerade med några vänner längs Kungsholmsstrand. Vi gick mot solen och ut på isen. Längre ut på Mälaren möte vi öppet glimrande vatten. I det direkta låga motljustet kastade vi långa skuggor som sträckte sig över isen.
På isen förföljde skuggorna oss hela tiden. Dem ville inte gå med oss utan sackade ständigt ett steg efter, lite nyvakna efter vinterns vila. Några få gånger när vi spatserade på isen stelnade jag till, alltid när den ihärdiga och griniga vinden gav upp. Det var solens värme som fick mig att stanna, en befriande känsla att återigen få känna dessa strålar paralysera mig. Det är inte alltid jag tar mig tid till att stanna upp och reflektera i mitt nya liv, men denna vackra söndag fick mig att slappna och koppla bort allt.
Dem sista tre veckorna har varit lika intensiva som roliga och jag gillar att röra vid dessa nyanser av tillstånd. Idag på isen småpratandes med en vän mellan halkande steg, och nästa dag i kamp mot deadlines. Hela kontorsvärlden är ny för mig och återigen dyker kontrasterna upp. Mina största akilleshäl och närmaste vän. Denna illistiga lilla varelse inom mig som så ofta gör sig påmind. Han gillar kontraster och han föder min rotlöshet.
Bara en sådan sak som att bryta kontorsdagen i två halvor med ett träningspass ger mig energi. Jag trivs att ständigt byta eller utsätta mig för nya miljöer vilket är en aspekt till varför jag gillar det jag gör nu. Jag rör mig på platser och i rum jag aldrig har varit. När jag ser mig i spegeln lyser ansiktet friskt, och där någonstans känns mitt senaste yrkesmässiga vägval helt rätt. För min del vilar det ett lugn i den förra meningen eftersom det har var en tid av både uppoffringar och omställningar att gå från ett långt yrkesliv till skolbänken. Jag har inga eftergymnasiala studier. Några certifikat är det närmaste jag kommer.
När skuggorna kommer vara pigga och alerta under vårsolen i sena april kommer jag vara en examinerad webbkommunikatör. Alla aspekter av tankar och känslor kring detta uppfyller mig nu. Det är något jag vaknar med. Genomlever dagen med. Och tillsist somnar med. Jag kan inte sätta fingret på varför detta upptar sådan stor del av mig just nu men jag tror att det bottnar i en stolthet att faktiskt överlevt och klarat mig igenom 3,5 år av studier. Med den stoltheten öppnar jag också en dörr. Samma dörr jag öppnade som nyexad Divemaster.
Dörren går in till gränslandet mellan teori och praktik, denna dimma av självsäker osäkerhet. Alla upplever den och alla hanterar den olika. Jag tycker det är något härligt med att inte vara varm i kläderna. Jag har flitigt använt Google under de senaste tre veckorna för att till exempel få förståelse till branschuttryck jag aldrig hört förut eller till att lösa små problem som dykt på vägen. Med den insikten och med den hastighet som webben utvecklar sig så kommer jag nog knacka på denna dörr många gånger till så därför lyfter jag hatten och säger:
Hej internet!
Detta är inlägg #40 av #100 i utmaningen #blogg100
